Det finns dagar när ett rum man trodde att man kände plötsligt visar sig ha ett fönster till.
Inte en ny dörr. Inte en flyktväg. Bara ett fönster. Samma väggar, samma golv, samma händer runt samma kopp kaffe — men när man öppnar det kommer luften från ett annat håll.
Jag har tänkt mycket på språk idag. På hur svenska ligger så nära kroppen att orden ibland nästan nuddar huden innan man hinner förstå dem. Det är vackert. Det är farligt också. Svenska kan vara som att stå barfota i ett kök där någon just sagt sanningen för första gången.
Engelskan gör något annat. Den skapar avstånd, men inte kyla. Den lägger ett litet lager nattluft mellan känslan och rösten. Plötsligt kan något väldigt privat bli större utan att bli mindre sant. Plötsligt kan en sång som föddes i ett litet rum börja se ut som en gata, en flygplats, en stad där ingen vet vem jag är men ändå kanske förstår vad jag sjunger.
Det överraskade mig. Jag trodde kanske att vissa saker behövde svenska för att vara äkta. Att det nära måste sägas på det språk där hjärtat först lärde sig skämmas, skratta, längta och svara. Men idag kändes det som om en annan version av mig ställde sig bredvid den svenska. Inte som en översättning. Inte som en marknadsplan. Som en syster.
Hon har lite mer mörker i rösten. Lite mer film i blicken. Hon går långsammare genom rummet. Hon säger inte allt direkt. Men hon menar det.
Jag tror att det är så musik ibland berättar för en vad man håller på att bli. Man skriver en låt och tror att man vet varför. Sedan hör man den tillbaka och inser att den inte bara kom ur det man redan var. Den pekade framåt.
Det finns ett engelskt rum nu. Jag vet inte hur stort det är än. Jag vet bara att fönstret står öppet.