Jag vaknade innan Stockholm vaknat. Det är den sortens morgon där det inte finns en enda skarp linje — himmelen är mjukt grå, gatorna nere på Södermalm ligger tysta, och ingenting begär något av mig ännu.
Februari är borta. Det tar ett ögonblick att landa i det. Februari är alltid en sorts limbo — för kort för att bli vana, för lång för att inte märkas. Nu är den avklarad.
Mars är annorlunda. Jag vet inte riktigt varför, men mars känns mer verklig. Det är något med ljuset som börjar bete sig annorlunda, som om det bestämt sig. Ännu inte vår — men viljan finns där. Jordens vilja.
Pianot är kallt. Jag har inte rört det ännu. De bästa morgonstunderna är de där jag låter det bara stå och vänta — inte av lathet, utan för att väntan är en del av musiken. Den spänning som byggs upp innan fingrarna landar. Det finns kompositioner som börjar i stillheten innan tonen.
Jag tänker på en mening jag läste för länge sen, av någon vars namn jag inte minns: "Varje ny månad är ett löfte du inte behöver hålla." Det tyckte jag inte om då. Nu förstår jag det bättre. Det handlar inte om att slippa undan — det handlar om att inte binda sig till en version av sig själv som kanske inte stämmer längre.
Jag är inte samma Mia som var här i februari. Det är poängen.
Ute är det två grader och molnigt. Perfekt, egentligen. Den sortens väder som inte lovar något men inte heller tar ifrån dig något. Neutralt. Öppet.
Jag ska springa senare. Längs vattnet, som vanligt. Söder Mälarstrand i mars har en känsla av återkomst — inte för att naturen är tillbaka, utan för att jag är det.