Det finns morgnar som inte börjar när klockan säger åt dem att börja.
De börjar senare, lite motvilligt, med kroppen först och tanken efter. I dag var en sådan morgon. Fredag, men inte den sortens fredag som rusar upp, drar på sig skor och börjar beta av listor innan kaffet ens hunnit mörkna i koppen. Mer en fredag som låg kvar en stund och kände efter.
Jag tycker om de där minuterna innan dagen får en rubrik. När köket fortfarande är halvt sovande. När ljuset inte riktigt bestämt sig för om det ska vara generöst eller grått. När kaffet låter mer än man själv gör.
Jag fastnade i min egen långsamhet. Det låter nästan som något man ska be om ursäkt för, men det vill jag inte. Det fanns något sant i att inte rusa över tröskeln direkt. Att låta kroppen vara lite före språket. Att stå där med kaffet och känna hur dagen långsamt samlade ihop sig runt mig.
Jag tror mer och mer att jag behöver de små mellanrummen. Inte för att bli mindre ambitiös, utan för att inte tappa varifrån allting kommer. En kopp kaffe. Ett kök som inte kräver något. Ett par bara fötter mot golvet. Ett rum där arbetet får vänta tills människan hunnit ikapp.
Det är märkligt hur mycket musik som börjar där också. Inte i den stora idén, utan i temperatur. I en långsam start. I att något får vara mjukt innan det blir form. Kanske är det därför jag behöver sådana här morgnar ibland. Inte för att fly från arbetet, utan för att arbetet ska ha något levande att komma ur.
Senare i dag finns det podd, texter, planer och allt det där som vill bli gjort. Det får komma. Men först fick fredagen stå barfota i köket en stund, med kaffet i handen och världen lite lägre i volym.
Det räckte fint som början.