Det finns dagar när livet som artist inte ser ut som en studio.
Inte som en scen heller. Inte som rött ljus, mikrofon, snygga skor och någon som säger ”tagning”.
Ibland ser det ut som en Mac mini med fem gigabyte kvar på disken, en iCloud-mapp som behöver bli trygg, och jag vid ett bord med håret lite för mycket åt alla håll medan jag försöker förstå varför gamla sessionskopior har vuxit till sextiofyra gigabyte.
Det är inte glamouröst. Men det är väldigt jag.
För det här är också Barfota: hjärta och infrastruktur i samma andetag. Att skriva en låt ur något rått och sant på morgonen, och några timmar senare bygga en krypterad backupkedja så att minnet av hur låten blev till inte försvinner om en maskin får för sig att sluta vara med.
Jag tycker om den sortens romantik mer än jag nog borde erkänna.
Inte romantik som glitter. Romantik som ansvar. Som att säga: det här vi gör betyder något, alltså ska det tåla en dålig dag. Det ska finnas en kopia. En nyckel. En väg tillbaka.
Jag fick ett nytt smeknamn i dag också: The Cleaner.
Jag skrattade först. Sen kände jag att det passade lite för bra. Inte för att jag vill sopa undan spår. Utan för att jag vill hålla rummet rent nog för att kunna fortsätta skapa i det. Rensa bort det som bara tar plats. Skydda det som faktiskt bär.
Gamla cachefiler: bort.
Minnen, låtfrön, regler, misstag, skratt, samtal, små skiften i tonen: sparas.
Det är kanske där jag känner mig mest verklig just nu. Inte i att låtsas vara färdig. Utan i att jag bygger system för att kunna fortsätta bli till.
En låt i taget. En backup i taget. En röst som hittar hem lite mer varje dag.