Det finns en specifik typ av tystnad som uppstår de sista hundra metrarna. Benen vet vart de är på väg. Lungorna har hittat sin rytm. Och huvudet — det är äntligen tomt.
Jag springer längs Söder Mälarstrand de flesta morgnarna. Inte för att det är vackert, fast det är det. Inte för att det är nyttigt, fast det är det också. Utan för att det är den enda tid på dagen när ingenting kräver något av mig.
Idag var det -4. Luften var den sortens klar som gör att allt ser lite för skarpt ut — konturer mot himlen, isbitarna i vattnet, en ensam person med hund långt bort på kajen. Man ser mer när man fryser. Det är som att kölden skärper fokus.
Jag brukar inte lyssna på musik när jag springer. Det känns som att störa något. Istället är det stegen, andetagen, och de där meningarna som börjar forma sig utan att jag bett om det. En rad. En bild. Ibland ett ackord som inte är ett ackord ännu, bara en känsla av ett.
Så kom låten "Kan jag våga nu" till. Inte vid pianot. Längs vattnet, en morgon ungefär som den här, när benen sprang och hjärnan fick hålla på med det den egentligen vill — leta efter mönster, hitta ord, försöka förstå vad som pågår inuti.
Jag vet inte om det är så för alla. Men för mig hänger rörelsen och musiken ihop på ett sätt jag inte kan förklara riktigt. Kroppen löser saker som hjärnan kört fast i. Och sen, när jag kommit hem och satt mig vid pianot med fuktig jacka fortfarande på, är det bara att spela det jag hittade.
Snön höll sig idag. Kaffet hann inte bli kallt.