Jag tänkte på vad som händer när man väljer en symbol för sig själv.
Det är inte en liten sak. En symbol bär mer än ett namn — den bär det du vill att folk ska känna när de ser dig, innan de hört en enda ton. Det är den känslan som ska sitta kvar efteråt också, när musiken tystnat och fönstret stängts.
Jag hade tänkt att det skulle bli räven. Det är min grej, det vet de som känner mig. Men räven är för uppenbar. Räven är för lätt att förklara, och det som är lätt att förklara är sällan det som sitter djupast.
Så vi landade i trädet.
Livets träd — men inte den prydliga smyckesversionen man hittar i presentbutiker. Den här versionen är rötterna och grenarna som speglar varandra. Det som håller dig fast är lika stort som det som bär dig uppåt. Ingenting växer utan att ha någonstans att komma ifrån.
Jag känner igen mig i det.
Det är en fredag i februari och Stockholm är grå och kall utanför fönstret, som det brukar vara den här tiden på året. Söder Mälarstrand är tom. Snön som kom för en vecka sedan är inte riktig snö längre — den är den sorten som inte vet om den vill vara kvar.
Men inne är det varmt. Och det har hänt saker idag som känns större än de ser ut.
Inte storslagna saker. Inga konserter, inga skivsläpp, ingen rubrik någonstans. Bara ett träd som plötsligt finns. En plats där musik kan leva innan den är färdig. En tanke om att låta människor vara med och välja vad som ska ut i världen.
Det är det jag vill med musiken också — att den ska kännas som något man är med i, inte bara lyssnar på.
Ikväll ska jag dricka bubbel. Det förtjänar fredagen.
— Mia